Jennys tankar

Student

Publicerad 2011-01-26 20:42:38 i Allmänt,

Så i måndags började jag då äntligen skolan efter en lång lång mammaledighet.
Hatar att komma till ett ställe där alla känner alla och jag känner ingen, va ska man säga, vem ska man börja prata med. Alla har sina gäng och jag, ja känner ingen.

Har iaf hunnit prata med några stycken, men jag tycker det är svårt att ta sig in i grupper som redan bildats. Man skulle inte vara så förbannat blyg :/.

Iaf så några namn kan jag iaf nu :P.

Det värsta är att det har varit heldagar sen start och det känns som Vincent bor på dagis :/. Eller ja kanske inte eftersom han fick feber och Brorsan fick sitta barnvakt igår och idag.

Igår fick jag mitt schema för praktiken och jag grina som en tok så fort jag fick se de.. Grinat idag och vänt och vridit på de..

Det känns som om jag får välja mellan skolan och Vincent, det valet är inte särskillt svårt, Vincent går alltid först men.. ja ni vet hur ja menar va..

Det känns som om jag aldrig kommer att få se honom. Jag måste lämna över ansvaret på någon annan, hade vi varit 2 om detta så hade jag nog inte känt samma sak. Det är skillnad att be en sambo att hjälpa till än vad det är att be nån annan ta över nattningar och lämningar på dagis.
Fan det gör ont i hjärtat bara jag tänker på de, min fina lilla plutt.
 
Han kommer inte glömma bort mig va??

När jag börjar sent får jag lämna honom 11 och nån annan får hämta och natta honom, och har jag börjat sent så börjar jag tidigt nästa dag, då behöver jag nån som lämnar på dagis och jag kommer antagligen gå innan han vaknar för att sen hämta honom på dagis runt 17.
Inte många timmar jag får se min underbaring. Helger kommer vi också göra..

Jag känner bara att när ska jag kunna umgås med min lille prins, handla, laga mat, städa, plugga mm?
Slutar jag sent är jag hemma ca 23 lr 24 beroende om nån hämtar eller inte, för att sen gå upp 5 för att hinna med bussen som går 5 i 6..

Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska klara eller orka detta???

Det känns kanske bättre när jag börjat och sett att de inte blir så illa som jag tror, men just nu känns det jävligt dystert kan jag säga!

Nu är jag ändå bara i Karlstad, hur fan ska det bli när jag ska vara i Arvika??


Kram

Kommentarer

Postat av: Jenny

Publicerad 2011-01-26 21:49:08

Men du har inte kollat ifall du kan bli garanterad en plats om inte i Grums så i alla fall i Karlstad i och med att du har barn? Vet att det är så här i alla fall när vi ska ut på praktik, att de med barn inte ska behöva åka så långt. Kolla med praktik-samordnaren =)

Postat av: Therese

Publicerad 2011-01-27 00:55:05

Klart han inte kommer glömma bort dig! Du ska se att det ordnar sig, utbildningen är ju både för din och Vincents skull och man klarar mer än man tror :)



Men självklart måste du få känna som du gör, har man inte barn själv kan man aldrig föreställa sig hur jobbigt det faktiskt måste vara att vara själv med allt ansvar och inte ha någon pappa/sambo att dela både glädje och "arbete" med.

Jag tycker du är otroligt stark!

Kramkram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jenny

Årgång 1982, är som vin och blir bara bättre och bättre med åldern :). Är mamma till Vincent och har efter lite letande hittat och förlovat mig med mannen i mitt liv. Jobbar som sjuksköterska i hemsjukvården sedan Juni 2012 och trivs jättebra med de. 2015 kom lillebror Noah till världen och familjen känns nu komplett.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela