...
Tidigt på morgonen den 16:e januari somnade mammas sambo, vår plastpappa in.
Att det skulle gå så fort, kunde nog ingen tro.
Att cancer kan ta ett liv så fort, allt är så overkligt!
Allt har varit ett enda blurr sen den morgonen.
Jag var och hälsade på han i måndags, visst han var dålig, men ändå pigg liksom.
Tror aldrig vi tagit oss in till staden så fort nångång, som den morgonen.
Allt var så overkligt, man trodde att han bara sov och skulle vakna upp när som helst och säga till oss att vara tysta.
Vi satt iaf en stund inne hos Krister med mamma, hur kan man ens börja trösta någong som nyss förlorat mannen i sitt liv?
Senare på dagen åkte vi tillbaka in till sjukhuset för att ta farväl, han såg så fin och fridfull ut.
Det var Krister likosm, all smärta var borta.
Allt är så konstigt och jobbigt nu.
Det går upp och ner hela tiden...
